Min depression

24.11.2019

I gymnasiet började jag intressera mig för träning, det var gymmet jag drogs till och promenader då ansträgningsastman var för jobbig i aktivare träningar, som att springa eller skrinna. Cyklandet räknades inte då det i åratal varit ett transportmedel för mig :) 

Efter gymnasiet tog träningen en lång paus. Jag promenerade men hade inget annat intresse för min egen kondition. När jag efter några år utomlands kom tillbaka till Åbo hittade jag tillbaka till gymmet. Efter det skidning. Efter det spinning och core. Och yoga. Endorfinrusningarna efter passen var beroende framkallande, och efter att ett förhållande tog slut var min träning det enda som betydde något för mig, som höll mig positiv. Tyvärr såg jag inte hur mycket detta tärde på mig. Endorfinrusningarna var härliga, men när de sjönk blev även jag låg, mitt mentala jag. 

Jag hade lämnat bort rött kött, försökte hålla mig borta från kolhydrater, men tyckte mig ändå få in tillräckligt av näring av allt annat utan att läsa på. I efterhand inser jag hur fel jag åt. Under den här perioden var allt en tävling med mig själv och vågen, mitt mål att komma under 60 kilo och endorfin rusningen. Det betydde att jag kunde spendera 3 timmar på mitt tränings ställe. Och på min "lediga dag" tog jag en två timmars power walk, min "lediga dag". Min kropp fick ingen återhämtning, inte ens från yoga. Jag jämförde mig med andra och måste klara av det ena och andra. Detta började ta på mentalt. Och min redan dåliga självkänsla blev inte starkare. 

Skulle du titta på bilder från 10 månader före min sjukskrivning, så ser du inget fel, jag var i god form och ser glad ut. När jag tittar på dem kan jag inte förstå hur jag tänkte så fel då. Tjejen jag ser mådde så dåligt; var aldrig nöjd med vad hon åstadkommit, älskade inte sig själv utan straffade sig själv med mer självförakt, tyckte hon borde se fysiskt bättre ut och hon var inte lycklig. Jag krävde massor av mig själv i allt jag gjorde och jag ställde alltid upp när någon behövde hjälp. Ordet nej fanns inte hos mig och jag anpassade mig själv till alla runt mig, m.a.o. var jag bara det alla andra ville att jag skulle vara, och mitt jag började tyna bort ännu mer. 

Det slutade med en sjukskrivning p.g.a depression. Jag förstod inte varför, jag var ju bara trött. Om jag bara fick sovit så skulle jag bli bättre, men jag ville inte ha sömntabletter. Fast jag kunde inte sova. Jag förstod ingenting. Jag gick hem med anti-depressiva, sömntabletter och en sjuskrivning vid namnet depression. Jag förstod ingenting.

En psykolog förklarade för mig att min hjärna var så stressad att den börjat fungera som en gammal dator som var full, alltså trögt och långsamt och kunde inte uppdatera sig själv. När detta händer får man samma symptomer som depression, då fanns inget vid namnet utmattningssyndrom i Finland, därför stod det depression på mitt sjukintyg.

Det blev nio månader av arbete med mig själv. Titta på mitt beteende och lära mig nytt. Det mest skrämmande var att lära mig säga nej. Men också så skönt att uppleva att jorden inte gick under när jag sa nej. När jag sedan återvände till arbetet fick jag försöka hitta ett sätt att inte falla tillbaka i samma spår som tidigare. Det var inte lätt, det var bara jag som hade ändrats, inte arbetet och inte mina kolleger.

Under min sjukskrivning hade jag slutat med yogan, klasserna slutade bara i tårar, jag mådde inte bra när jag gick därifrån, då var gråt något negativt hos mig. Jag förstod inte bättre. När jag efter något år återvände till yoga, kändes det fel. Jag hittade inte min plats, trots workshops för att bygga upp min träning igen. Jag började yoga ensam hemma och på arbetet, jag gjorde asanas som kändes bra, som höjde min energi, men samtidigt hjälpte mig varva ner. På ett nytt sätt kom yogan tillbaka i min vardag, en del av mig igen och blev ett verktyg att hjälpa mig själv med.

Blir man någonsin frisk från en depression eller stress? Nej jag tror inte det, jag känner ju nämligen av när måttet börjar bli rågat och tar ett steg bakåt. När vår pappa gick bort var jag rädd att sorgen skulle dra ner mig igen, men under min yogainstruktörs utbildning fann jag mer styrka från yogan. Jag gör extra andningsövningar och reflekterar över vad som håller på att gå fel. Och så gråter jag en skvätt, för det är skönt och renande. Jag förstår det nu. Jag förstår och lär mig mer och mer, det är så härligt att utvecklas.